Day For Night

Plötsligt känns allt meningslöst. Var är jag påväg? Vad har jag för mål egentligen? Känns som jag bara lever för att fixa dagen just nu. Det var länge sen jag hade någon framförhållning med mitt liv. I maj fyller jag 26 år och ikväll när Annika och Charlotte var här så funderade jag på var dom 6 åren tagit vägen sen jag var där de befinner sig nu, påväg ut i livet. När de satt här i min lägenhet så kändes det som om jag inte var ett dugg längre fram i livet än de, trots att jag är 6 år äldre och den skillnaden spelar fortfarande roll i det åldersspektra vi tre befinner oss inom. Jag trodde nog när jag var 20 att jag skulle kommit så mycket längre vid 26 års ålder... jag trodde nog t.om. att jag skulle vara gift och ha hunnit resa och plugga färdigt. Men det blev inte som jag tänkt. Inget giftermål har det blivit, inga långa reseperioder och plugget hoppade jag av. Istället blev jag sjuk i 3 år och senaste året har verkligen varit en återhämtningsfas som fortfarande pågår. Vart är jag på väg? Ständigt dessa grubblerier och nattdepp. Det suger. Känns extra jobbigt nu med när jag inte har nåt jobb. Det känns svårt att finna mening i saker och livet går på nån slags autopilot.

Beam me up, Scotty