Smärta, ilska och en halvdan rulle

Nyårsdagen inleddes med det vita förhatiska pudret som yrde utanför mitt fönster. Orka. Jag hade planerat att koka kaffe och ge mig ut på en promenad. Skaplig ofeeling infann sig i det Rydbergska hemmet. Iallafall på mitt rum. Hur som helst satt jag ett tag och degade framför msn och snackade med lite folk. Framåt 12:30 beslöt jag mig för att släpa min jordliga skepnad nedåt kaffekokaren. Sagt och gjort inser jag att vi inte har någon låglaktosmjölk hemma. Någon, förmodligen mor min, hade köpt fel och köpt laktosfri. Fruktansvärt jobbigt. Den smakar inget vidare. Den smakar syntetiskt och lite beskt eller nåt. Men, envis som jag är ibland så måste jag ha mjölk i kaffet och fick bita i det sura äpplet. Eller ja, dricka av den sura mjölken kanske man kan säga. För att väga upp det hela så får man ha i lite socker för att närma sig den underbara smak kaffet får av låglaktosmjölk. Socker och kaffe hör inte ihop! Ok? Det är ungefär som att hälla brunsås på pannkakor eller sylt i tortillas. I många fall funkar salt och sött ihop, som t.ex. banan på pizza med bacon och curry. Men inte socker i kaffe. End of story. Det blev ingen promenad förresten.

I övrigt gjorde jag i princip inget vettigt denna dag förut om att pilla lite på nya Portland-låten jag skrev om sist. Portland ja, det är mitt och Eriks ambient/industri/ångest/svår-projekt som vi jämt pratar om. Tanken är att uppträda i läkarrock (dagens musikerskämt förövrigt) eller såna där anti radiation suits dom jämt har i alla coola filmer. Sen ska det projiceras svårtolkad svartvit film på väggen bakom scen och ingen ska fatta nåt. Men framförallt ska vi ha sjuk feeling.

Satt och hade sjukt tråkigt ett tag och var inte på humör för nånting men så fick Makyysch idén att vi kunde se på film så det gjorde vi. Påväg ut till vår innan filmen-promenad med Robert så slog jag mig i knät i en dörröpning nere vid köket nåt så helvetiskt att jag höll på att ha ihjäl farsan, haha! Jag var stressad och sprang och körde väl in knät i dörröppningskanten på nåt sätt och smärtan fick mig att utbringa ett guturalt och bestialiskt hjältevrål varpå farsan kom fram och frågade vad som hände. "FÖRSVINN!", skrek jag och smällde igen dörren och fortsatte vråla lite till. Sen lugnade jag mig lite men kände ändå eftervärmen efter den kokande ilska som just fått utlopp inom loppet av sekunder. Jag blev så sjukt arg alltså! Kändes som det var mycket känslor som kom upp till ytan också som behövde luft. Nej, mamma och pappa ni behöver inte vara oroliga. Jag vill inte ha ihjäl er. Men man kan bli så urbota förbannad ibland när man slår sig! Gråta? Nä vråla för min del! Haha, känner mig sjukt macho! Tårar fäller jag bara när själen gråter. Jaja i övrigt var filmen rätt halvdan. The Invasion hette den. Jag kommer säkert glömma bort den. (Robert gick och såg The Last King Of Scotland med Henkan. Bra film!) Iallafall, Erik dök in och jag konstaterade en stund efter filmens början att Nicole Kidman lyckades vara snygg dock, det var ju trevligt. Hennes skådisinsats var väl inget särskillt, som nåt 9-5-jobb ungefär. Riktigt bra däremot är hon i Eyes Wide Shut.

Beam me up, Scotty